Bröllop, del 1: Ringarna

Jag ska gifta mig. Från början tänkte jag hålla ämnet borta härifrån, men efter visst övertygande från Hanna så tänkte jag ändå skriva några inlägg på ämnet.

Egentligen har jag aldrig tänkt mig något stort prinsessbröllop, utan skulle lika gärna bara kunna åka bort till en fin medelhavsstrand och sikta på det fina och intima snarare än det lite större, men av olika anledningar (som att min fästman också har en vilja att ta hänsyn till) kommer det bli ett lagom stort bröllop. De viktigaste traditionerna för mig har varit att jag vill bli vigd av en pastor och inte en kommunalpolitiker, och att jag tänker mig att jag ska ha en vit klänning. Vi får se hur slutresultatet blir, men ni kommer i alla fall få följa några av delarna i planeringen, och vi börjar med ringarna.

 Bröllopsplanering, del 1: One ring to rule them all

One ring to rule them all

Det finns olika traditioner kring förlovningsringar, och den man ofta ser i media är den amerikanska där kvinnan får en stor dyr ring med en jättediamant i mitten. Själv tycker jag att det där med jättestora stenar i ringar man tänkt bära sådär resten av livet verkar hiskeligt opraktiskt, så jag har aldrig riktigt attraherats av tanken. Dessutom hade det känts märkligt om min partner skulle ställa till med ett överraskningsfrieri utan att vi hade talat igenom förlovningen, och när det var dags var det jag som friade.

Vi funderade mycket på hur man egentligen skulle göra med ringar, vad som var förväntat, hur våra föräldrar gjorde (för nära referens) och vilka egna beslut som kändes rätta att ta. Jag ville ha ringar som var snygga och praktiska, gärna med fin symbolik våra ringar emellan så det syns att de hör ihop, och gärna kompletterat med en finare ring till själva vigseln. När min fästman berättade att det finns en vän till hans familj som är guldsmed bestämde vi oss för att utforma ringarna själva.

Ole Lynggaard

Innan vi bestämde oss för den slutgiltiga designen som är platta rätt tjocka gulguldsringar med utsidesgravyr blev det en hel del googlande efter inspiration. Det vanligaste är nog att man förlovar sig med ringar där designen redan är klar och det enda tillägg man gör är insidesgravyr (där vanligast verkar vara namn och datum). Fördelen vi hade med att göra det hos en guldsmed var att han kunde ta hänsyn till halva millimeter-mått (min ring var tydligen den minsta han gjort), och att han kunde anpassa tjockleken så att den kommer vara jämntjock med en framtida vigselring med infällda stenar. Plus att man blir garanterad bra hantverk.

schalins

Om man söker runt lite på olika bröllopsforum verkar Schalins ringar vara något många drömmer om. Själv tycker jag att enkla släta guldringar kan räcka gott och väl, om man nu ska ha ringar över huvud taget. Man behöver ju inte vara unika snöflingor i alla beslut man tar. Dock kan det vara klokt att tänka över material och form, i de bästa av världar ska ju en förlovningsring och vigselring hålla livet ut. Fördelarna med guld är att det är både slitstarkt och möjligt att justera storleksmässigt vid framtida behov. Andra smyckesmetaller har sämre hållbarhet (som silver) eller är svårjusterade (som titan). När det kommer till stenar är diamanter de som är slittåligast för något som skall sitta på fingret varje dag.

Så här blev de till slut:

IMG_1426.JPGMin ring (den lilla på handen med svart nagellack) är drygt 14mm i innerdiameter (drygt 45mm omkrets), nästan 2mm tjock och 3mm bred. Min partners ring är en millimeter bredare och har aningens större gravyr.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *